Det andra världskriget rasade runt Sveriges gränser i nära sex år. Det började i september 1939 och tog slut i maj 1945. Vi som växte upp och gick i skolan då förstod inte så mycket av vad som pågick. Ändå påverkades vi barn i lika hög grad som de vuxna av dramat. Vi skonades visserligen från det ohyggliga öde som drabbade våra grannar i öster, väster och söder. Men våra liv och vår vardag påverkades också av världsdramat.
     I den vardagen levde jag min barndom. Jag kunde inte påverka det stora händelseförloppet. Jag hade inget ansvar för vad människor gjorde mot varandra. Jag förstod inte vad det rörde sig om. Men det hindrade mej inte från att observera, lyssna och tänka över min samtid. Precis som barn i alla tider har gjort.
     Alla vi barn i vår skola, på vår gata i Stockholm levde helt självklart i vår barnsliga egoism. Vi hade inte valt den tid vi befann oss i. Men våra glädjeämnen och våra bekymmer färgades av den tid vi levde i. Det var vår barndom, våra villkor. Vi kände inte till något annat.
     Berättelsen om Anna-Pia och hennes kamrater som gick i skolan på den tiden kan kanske intressera och roa en sentida läsare. Det var den tanken som fick mig att skriva denna lilla bok nära sextio år senare.

Solveig Stenudd i Stockholm 2002